Hjärtebarn
shit asså. minnen från oron, misstankar å rädslan. allt det där vaknar till liv när jag nu ser på dokumentären om viktoria på fyran.
Ett barn
En flicka
8 år
Rädd för vad som ska komma
Gråter i sin ensamhet
Rädd för att undra
Rädd för att fråga
Mamma, kommer jag dö?
Känner igen hennes rädlsa, å viljan att vara som alla andra. Att kunna springa runt i lekparken med alla andra och stoja runt. Istället blir vi sittande på en bänk, eller tillochmed innomhus vissa dagar. Att behöva sitta i en barnvagn när man är 7 år, de känns rätt orättvist. Man har börjat inse att man kanske inte klarar sig från det.
Min räddning kom. Även viktorias.
Mitt hjärta lider för dom hjärtbarn som i deras blickar kan se att dom Vet att för dom är det försent. Dessa blickar får mig att tyst gråta för att Jag har haft *tur* rakk* igenom
jag lyfter på hatten för alla er hjärtebarn
Kämpa för imorgon.
Imorgon kommer med stormsteg
Våga leva
Det känns jobbigt
Jag vet
Det blir bra.
Jag lovar
One rose for you all